Rödlack och blåljus, eller var det tvärtom?

Det var den jag var och såg på iaf. Jag määndi och Jäffi. Den var jättebra och rolig och duktiga skådisar. Sen har jag och määndi hängt hos Jäffi en stund. Nu tittar jag på film på täävään.


I fredags var det albanus- häng hemma hos Ebba, mysigt värre :) Och det ska vi fortsätta med framöver.

Helgen har bestått av massa famillemys, nu när det har varit lilla jul.

Tråkigt inlägg det blev men imorn ska jag och skrapa färg på Albanus och sen kanske jag ska och lira lite volleyboll.

Sov sött mina vänner.

Puss.

Home sweet home

Hej!

Nu är jag hemma igen efter en underbar vecka i det varmare och soliga Turkiet. Maten har varit billig och god och många trevliga människor.

Om man är blond och blåögd och vill ha uppmärksamhet utan det minsta uppoffringen är mitt tips: Far till Turkiet!
Försäljarna på grand Bazaar gjorde veerkligen allt för uppmärksamheten. Man blev kallad för spice girls, Shakira(?) men det värsta av allt var när en gubbe rapade på mig!?
Jag har skrattat massor och knytit kontakter över hela världen och i sommar kanske jag ska fara till Italien och segla :D


Har även skaffat mig en blivande man om jag så vill. Vår 32-åriga turiska guide. Han lovade mig att jag skulle fåå välja vilket hus av de dyraste husen i hela Istanbul. Det blev dock en besvikelse för honom när jag berättade att jag bara var 17 år. Men då betämde vi att vi skulle mötas på en speciell plats om exakt 5 år för han orkade inte vänta 10. Hahaha

Nu är jag väldigt trött eftersom jag inte sovit så mycket de senaste dagarna. Vi kom till flýgplatsen halv fyra på morgonen och fick reda på att alla flyg var inställda pga av dimma. Så vi var fast Istanbul i 12 timmar till.
Kan ju säga att man var rätt mör efter att inte ha sovit ordentligt på över 40h.

Nu ska jag göra en veckas skolarbete.

SEE YA!



De älskade men de ibland alltför för ouppskattade

Vänner.  Det är dem jag pratar. Ni vet, dom som verkligen bryr sig som om en. Dom är så jävla stora för mig. Och som jag aldrig, aldrig skulle vilja vara utan. Ibland tar man dem förgivet. DUMT! Dom  finns liksom bara där, som man försöker finnas till för dem. Jag borde säga oftare  hur mycket jag verkligen uppskattar dem, för det gör jag verkligen.
 Att se att någon glad som blir glad för att de ser mig, stärker mig. Jag ler när jag tänker på det.

Alla mislyckas någongång, och jag blir verkligen besviken på mig själv när jag gör det. Som idag. Men då var dem där, dom som sa att ett matteprov gör inte en person och uppmuntrade mig med att säga; "men det är klart att du klarar det nästa gång!" och sedan kramar om en och det får en att känna sig såå mycket bättre tillmods. Det är vid sådana tillfällen man faktiskt uppskattar dem.

För vem ska annars rädda knyttet?

Så en enorm kram till alla mina underbara vänner som finns där för mig. Och jag kan säga att det är ömsesidigt!


Puss från en mycket berörd Julia


Nayab får vara en av representanterna idag (:





RSS 2.0